Inbillning

Sorg.
Ingenting annat.

stick

Den det känns konstigt i kroppen. Det sticker i mina fingrar. Min mage drar ihop sig men illamåendet går att ignorera om jag bara tänker på någonting annat. Mitt huvud dunkar och skriker. Tabletterna mot mig fastnar i halsen. Benen domnar bort,liksom armarna och mina händer. Men inte helt och hållet. Det svider i ögonen. Det tjuter i mina öron. Mitt hjärta slår oregelbundet och det rusar ifrån mig.Mina lungor samarbetar inte men jag vet att jag inte kommer att kvävas idag heller.Luften räcker till.

liv

Jag kom att tänka på mig och mitt liv idag,och att jag mäter det i sjuka mått.Min bostad är inte särskillt flott(en trea i eriksberg).Jag är inte speciellt allmänbildad(barach obama).Mina intressen är inte speciella på något vis(papper,penna). Mitt jobb har ingen status.(en stor stark)Jag tjänar inte tillräckligt mycket pengar (bostadsbidrag)och jag passar inte i tighta jeans. Jag har svårt för att bestämma mig. (kaffe eller te)Jag är mörkrädd och paranoid. Mina kläder är av budgetvariant och mina smycken kommer från second hand. Musiken jag lyssnar på är inte tillräckligt spännande(eferklang) och det jag prioriterar i livet duger inte bra nog.(vakna på morgonen,stå på benen.Frukost) Min lön räcker inte till (nudlar och ris)och jag har inte en mercedes.(stadsbuss och cyckel)Mina tankar är inte tillräckligt intresannta och det jag säger spelar inte tillräckligt stor roll. Jag biter på mina naglar(trots lacket) och har ofta svårt att sova. Jag tycker om mina trasiga skor och jag hatar vintern.(kallt) Jag passar inte i klänning(alltid fel,oavsett). Jag tycker om rött vin(husets) och köper jag alltid en stor kaffe utan att få dåligt samvete.(kalorier kalorier kalorier)Jag solar inte solarium(blekfis) en gång i veckan och jag har inte råd att resa jorden runt.(promenadavståd) Jag kan inte ta barréackord (impossible)och jag har aldrig löst en soduko(1,4,8,2..) Jag är ganska nöjd ändå.

Jag gillar saker som är på riktigt.

Vi kan prata i timmar om sånt vi tror vi saknar men som vi egentligen har mitt framför oss. Varje gång vi siktar på något stort så snubblar vi på det lilla som i vår fantasi inte betyder någonting. Vi ramlar utan att känna smällen eller ens lägga märke till skrubbsåren på våra knän.Vi reser oss upp igen och fortsätter gå. Vi fortsätter gå,siktar på det fantastiska men missar det stora som vi precis förlorat. Känslan av skrubbsår som svider. Upptagna med att fokusera på det som är utom räckhåll och det som alltid är mer än vad vi behöver.Vi var naiva.Och vi blundade såklart,slöt våra ögon hårt för att slippa se det som gör ont. Och vi missade hur staden och vardagstristessen till slut stal allt vi längtade efter och det vi inte kunde se, det vi ville ha men inte det vi behövde som mest. Jag blir arg på mig själv när jag hör mig gnälla över nån skitsak,jag blir arg på dig som inte säger ifrån när jag pratar om nonsens. Någonstans bestämde vi oss för att inte släppa någon nära inpå. Det är säkrast så efterssom att vi inte har kvar några illussioner om att det finns en möjlighet att faktiskt göra en förändring. Vi stänger in oss och bygger upp någonting hårt runt omkring oss,tar på oss en skrattande mask och låser dörrarna om våra riktiga känslor för att hålla dom i tryggt och i säkert förvar för oss själva.Jag vill inte längre ha den tryggheten. Jag vill krampa av lycka,sprudla innuti och känna det som får mig att minnas hur det är och varför jag en gång föll så hårt och handlöst för någonting jag inte kunde se.