Jag gillar saker som är på riktigt.

Vi kan prata i timmar om sånt vi tror vi saknar men som vi egentligen har mitt framför oss. Varje gång vi siktar på något stort så snubblar vi på det lilla som i vår fantasi inte betyder någonting. Vi ramlar utan att känna smällen eller ens lägga märke till skrubbsåren på våra knän.Vi reser oss upp igen och fortsätter gå. Vi fortsätter gå,siktar på det fantastiska men missar det stora som vi precis förlorat. Känslan av skrubbsår som svider. Upptagna med att fokusera på det som är utom räckhåll och det som alltid är mer än vad vi behöver.Vi var naiva.Och vi blundade såklart,slöt våra ögon hårt för att slippa se det som gör ont. Och vi missade hur staden och vardagstristessen till slut stal allt vi längtade efter och det vi inte kunde se, det vi ville ha men inte det vi behövde som mest. Jag blir arg på mig själv när jag hör mig gnälla över nån skitsak,jag blir arg på dig som inte säger ifrån när jag pratar om nonsens. Någonstans bestämde vi oss för att inte släppa någon nära inpå. Det är säkrast så efterssom att vi inte har kvar några illussioner om att det finns en möjlighet att faktiskt göra en förändring. Vi stänger in oss och bygger upp någonting hårt runt omkring oss,tar på oss en skrattande mask och låser dörrarna om våra riktiga känslor för att hålla dom i tryggt och i säkert förvar för oss själva.Jag vill inte längre ha den tryggheten. Jag vill krampa av lycka,sprudla innuti och känna det som får mig att minnas hur det är och varför jag en gång föll så hårt och handlöst för någonting jag inte kunde se.